Att fråga råd

är något jag gör så sällan så sällan med min bakgrund att bli vuxen så tidigt. Men så inser jag att nu är en sådan stund jag skulle vilja det. Jag önskar bara jag visste vem jag skulle fråga, vem som skulle ta sig tid att lyssna innan man svarar…

Eh, jaha

Kunde förstås inte motstå ett litet personlighetstest, även om man ju kan undra hur vetenskapliga de där är. Det enda komiska är ju att man alltid brukar hamna i mitten, men i detta är jag alltså tydligen en extrem person. Riktigt komiskt tyckte jag det dock var att testet påstår att jag inte är så ”konkret”. Skulle nog annars påstå att jag är betydligt mer praktisk än teoretisk.. Men men, tester ljuger aldrig, så såhär är jag alltså:
SÅDAN ÄR DU:

Du är mycket intresserad av, vad som pågår i din omgivning. Du gillar att prata med andra (nästan oberoende om vad det handlar om) och att vara med, där ”det sker”.

Du flyter med strömmen och tar beslut i sista stund – ibland låter du t.o.m. andra personer fatta dina beslut åt dig. Du är en mycket flexibel person, som trivs med fria ramar och lösa avtal.

Du fokuserar på ”the big picture” och tycker om att teoretisera över VARFÖR saker fungerar som de gör (medan du inte bekymrar dig så mycket om detaljerna). Du är en kreativ person, som gillar att experimentera.

Du lever dig gärna in i andra människors situation och är snabb att stötta andra om de har behov för det. Du värdesätter känslosamhet och tar ofta beslut utifrån dina personliga värderingar.

Testet finns här….:http://www.zapera.com/survey/demo/personality/

Så vad vill jag komma fram till?

Hur mycket man än förstår de känslor som kanske finns på insidan, de roller vi vuxit upp med och ännu har ikring oss, så måste vi ändå förhålla oss till den värld vi lever i nu. En global värld. En värld där sex, kärlek och reproduktion sedan länge är åtskilda. En värld där män i västvärlden inte längre kan, eller förväntas försörja sina familjer utan där alla vuxna måste bidra. Och i en sådan värld håller inte machoidealet med mannen som står stark och beskyddande och liksom delar ut saker till de övriga familjemedlemmarna. Ändå lever attityden kvar. Jag vet inte hur ofta jag mött män som har en attityd som att det är deras val vad deras kvinnor arbetar med, som om det är en gåva, något de kan dela ut och bestämma över. Medan hon ska betala hyran oh sköta allt praktiskt, och dessutom vara tillgänglig hela tiden. Ingen kvinna kan orka hela familjeförsörjningen och samtidigt vara en klassisk kvinna som alltid är tillgänglig och sköter hela hemmet. Ändå ska man orka. Möjligen orkar några som får avlastning från sina föräldrar tills de småningom drabbas av märkliga utbrändhetssymptom. För det går helt enkelt inte att kombinera alltihop. Och i synnerhet inte utan kommunikation kring vad man kan kompromissa med. Och vi måste kompromissa; vi lever inte på nittonhundratalet längre. Vi lever i ett individaliserat patriarkalt samhälle och redan där är en motsättning. Vi borde svälja stoltheten och hjälpas åt, istället för att hävda att boys will be boys och köra på i samma omöjliga karusell. Att vara man kan vara så mycket mer än en pojke som leker med sin snopp och vill bestämma(som jag ibland tycker manligheten har reducerats till, om man inte själv lägger till nya sidor. Men om vi håller kvar vid de rollerna så blir på något vis alla förnedrade, eller nåt. Även jag kan känna av skammen att tvingas ta mer hänsyn till vad min chef/arbetsgivare vill, eftersom denna står för min inkomst, snarare än till min partner/familj, i synnerhet om det känns skamligt för den senare, men även för att jag ju vill prioritera familj/partner/släkt, men inte har möjlighet i det samhälle vi lever i, där familjen kommer sist. Och det oroar mig när jag tänker på barnen.). Men det är inte kvinnor som har bestämt att alla ska vara med och bidra till produktionen. (Isåfall hade alla arbetat femtimmars arbetsdagar bla) Det ligger betydligt starkare ekonomiska krafter bakom, liksom det i historien alltid gjort när arbetskraft behövts. Jag tror att det är ett misstag att tillskriva feminismen en sådan förmåga att påverka samhället, vare sig jag vill eller inte, eftersom det är ett mönster som följer konjunkturen. Det tror jag är biologismens största misstag; att skuldbelägga det motsatta könet, när besluten tas med andra motiv.

Jag tror att förvänta sig att kunna leva traditionellt i en värld där vi måste arbeta betydligt fler timmar per familj än förr är dömt att misslyckas i de flesta fall, iallafall om man inte har någon form av avlastning, och isåfall är det nya kompromisser, kring det, som gäller. Själv började jag mitt liv med att bära på andras förväntningar, men hur långt man än flyttar så är man inom sig ändå densamma; förutsättningarna är desamma. Jag kunde ha önskat åt den där unga tjejen som var jag, att hon hade fått ha plats för egna drömmar, att hon fått det utrymmet, utan att ständigt ha fullt upp med att manövrera andras förväntningar från alla håll. Det hade hon inte, men jag kan ändå älska henne idag, trots all hennes utsatthet, och åtminstone ge henne utrymme att läka; det utrymmet hon som är jag borde haft då. Och det är vad jag skulle velat ge också till andra; en fristad för både män och kvinnor från alla orimliga förväntningar andra lägger på oss, och från stoltheten som lurar oss att försöka leva upp till dem. Jag tror att det är rädslor som driver oss till att kräva så mycket av andra eller oss själva, beroende på temperament. Jag ser alla dessa roller som vi får lära oss att vi ska leva upp till som ett sätt att försöka skrämma oss till att tro att vi inte duger som vi är. Men det gör vi. Alla är riktiga människor, och alla duger. Precis som vi är, och utan en enda prestation. Och alla går att älska precis så. Oavsett vad våran mamma, pappa, chef eller partner eller någon annan har sagt, så är det så. Jag säger att det är så.

Jag minns inte

om jag var tonåring eller om jag var vuxen när min pappa bad mig om hjälp med att lära sig tvätta. Men jag minns hur mycket mod det måste tagit. Jag såg det. Det var ett av de tillfällen då jag verkligen var stolt över min pappa, för jag såg hur mycket det kostade på att fråga sin egen dotter om något man skäms över att man inte kan. Men vem annars kunde han frågat? Vem kan en man som inte vill förlora sin manlighet vända sig till om det han behöver för att kunna känna sig självständig om han vill ge sig själv en känsla av att kunna välja? Det är skamligt att erkänna att man inte kan så basala saker, men ändå så vanligt. Hur gör man om man har all sin stolthet i att hålla ordning på allt, och så ställs man inför så många fler viljor och så mycket mer kunskap än man själv besitter? Jag skulle blivit rädd. Rädd att bli lämnad. Rädd att inte klara allt ensam. Rädd att inte räcka för det som behövs.

….

I väntan på döden

Om du tar ifrån en passionerad människa, eller vilken människa som helst förresten, dess förhoppningar, vad blir då kvar?

Jag är uppvuxen enligt den gamla skolan; mina föräldrar visste mitt bästa. De visste vilka gener och personligheter vi i familjen hade och vad vi tyckte om. vilja skaffade man sig när man (så fort man kunnat) tagit sig därifrån. Missförstå mig rätt; vi älskar varann, vi kan bara inte leva för tätt inpå; det blir för många krockande viljor.

Då och då möter jag människor som plötsligt hänvisar till ödet el dyl. (Det är ju omodernt att vara religiös, men astrologi, ödet osv räknas tydligen inte dit.) Det är då någonting i mig går sönder. När machoattityden går på och man skyller ifrån sitt beteende på någon övermakt. När min vilja plötsligt rationaliserats bort med hänvisning till att jag är kvinna. Jaha. Och med den alla mina drömmar, mitt hopp och därmed min vilja att leva.

Jag minns inte när jag blev ”feminist”, dvs, i detta sammanhang för att även kvinnor ska få ha rätt till egen vilja, men jag minns att jag som fyraåring stod vid vägkanten och luftades när en bil passerade och stannade. De sa jag skulle få åka med dem; kvinnan var blond och snäll, hon lovade. Nuaturligtvis kom mina föräldrar tillbaka tidigare nu, och de goda papporna -eller min pappa och mannen i den andra bilen -gjorde upp kring missförståndet och klappade varann på axeln. Den blonda kvinnan försökte hävda att hon lovat, men det var inget svek, eftersom jag inte förväntade mig att hon som kvinna hade något att säga till om. Det hade inga kvinnor jag kände, när det kom till konflikt, för mannen var ju alltid familjens överhuvud. I alla familjer jag sett fick vi andra rätta oss. Våran vilja var något vi bara kunde drömma om, eller roffa åt oss i hemlighet möjligen, om det gällde mindre saker och man var smart. Det handlade inte om ömsesidig respekt, det handlade om att spela spel. Alla gjorde det. Med mer eller mindre framgång. Visst pratade människor med varann, men inte om det som verkligen räknades. Man tog hänsyn, gissade, tolkade och läste av. Oftast lästes det fel, om man som jag var plump och ibland frågade, lite sådär när någon var kissnödig, eller också var det ju frestande att anförtro sig åt ett blygt barn som aldrig skvallrade. I avundsjukans värld där alla ska försöka sko sig på någon annans bekostnad eftersom man förväntar sig att de är likadana. Man berättigar sitt beteende genom att tro litet om de närmast. Men det är inte fult, de är bara rädda, så oändligt mycket räddare än jag förstod. Om jag var rädd var de räddare. Väl värt att påminna sig, när vänner klipper till och säger att jag måste acceptera min lott som barnlös. Jag har ju övat mig hela mitt liv på att komma ihåg min roll som mindre värd. De har inte hunnit öva sig en kvart än. Jag hoppas de blir modigare. Snart.

Brev!!!!

Hej alla söta bloggisar; titta vad Anna har skickat: brev, efter att ha sett ett inslag med Ylva Johansson. Det är ju helt fantastiskt bra och hon uppmanar fler att göra likadant.

Själv ska jag överväga hur jag skulle kunna skriva just nu, då min naturligtvis väldigt politiskt korrekta omgivning inte tycker ensamstående föräldraskap passar i just deras omgivning, så jag känner mig en aning dessilussionerad efter sista tidens påfrestningar. Jag uppmanar dock alla ni som är mitt i processen att skriv!, ni med.

Att vara både och

Att vara del i ett sammanhang och samtidigt sann mot sig själv är i mångt och mycket att vara både och; att kompromissa i bägge ändar; att samarbeta, och samtidigt försöka ta vara på sina egna känslor. Att spela roll i ett större sammanhang utan våld innebär oftast att be om förståelse och lov; det är den ödmjuka metoden. Att kunna se, vara och erkänna alla mina förlorade barn, allt det som är jag, utan att behöva spela ut allihop i möten med andra; att se deras behov och känslor utan att låta mig såras av den bild andra har av mig, och att stå kvar i min egen roll utan att tvinga den på andra. Jag kan vara både dotter och mig själv på en gång -det gör inget om jag inte syns helt inför andra bara jag kan se mig själv. Och numera kan jag älska den tjejen som så ihärdigt stod på sig mot omgivningens förväntningar, hur mycket det än tog på hennes krafter och försvar. Hon som nästan brann ut i sin vilja att hävda just sin personlighet. Jag vet att hon finns, och jag kan älska henne som en del av mig, och det räcker.

Vi föds till en värld, och den världen är vi sedan en del av; vi bär den med oss hur långt bort vi än reser. Det är inget man kan eller ska ändra på. Det är hur det är menat att vara, för alla. Blottar man strupen, så får man bara hugget i bröstet; det är så vi känner oss starka, på varandras bekostnad.

Att alltid måsta dölja sina drömmar

”Öppna dörren till det undermedvetna. Genom att lära dig tyda symboliken i dina drömmar får du tillgång till dina innersta förhoppningar. ” Läser jag i aftonbläddret. Jaha. Nu är väl inte problemet att jag inte vet vad jag vill eller känner, utan att jag inte kan få vad jag vill, eller ens i närheten av det. Som ofrivilligt barnlös sedan tjugo år blir jag så trött på såna där fraser som ”komma på vad man vill”. Jag lever inte i någon värld där livet är eller nånsin varit ett smörgåsbord.

Apropå snoppbloggandet,

som jag nästan trott var bloggosfärens tema sista veckorna. Jag brukar läsa bloggar i ca tre kategorier; barnlängtande kvinnor, stjärnfamiljer/ familjer med speciellt mycket kärlek och genusbloggar. Såklart brukar de barnlösa toppa vad gäller könsord. På sista tiden har nog dock snoppbloggandet gått om -det är jag och min snopp, jag och min sons snopp, snoppar på vift, på svaj, min son undrar om det finns skelett i snoppen och nu senast snoppens roll i våldtäktssammanhang. Jaha. Ja, jag är ju människa, så jag fattar ju att det här med hur man känner är centralt i varje människas liv: nu är kanske inte allt jag gör fullt så konkret förknippat med mitt könsorgan, men det är välan skillnad om det syns att man inte kan styra över det. Visst. Lite matt blir jag dock. Men frågan om hur centralt makt är i förhållande till relationer och sex tycker jag iförsig är intressant. För det är den. Ta mig tex -skulle jag kunnat/kunna ”spela mina kort bättre?” Skulle jag kunna hitta någon att inleda en relation med och sedan ”se till” att den hamnar i sådant beroendeläge i förhållande till mig att den mer eller mindre känner sig tvingad till att ge mig barn? Antagligen. Men hur blir det då med förtroendet? Värmen? Omtanken? Blir det inte precis samma känsla av maktlöshet som när jag satt där som ung tjej och fick lyssna på hela föreläsningen om hur förstört min dåvarande pojkvän ansåg att hans liv skulle bli om jag blev gravid (vilket råkade vara min största dröm, åtminstone såsmåningom, men det hade han glömt fråga först) -fast omvänt, med mig som har makten? Antagligen. Och det är ju just det som gör mig så ledsen; att makt så ofta är en del av våra relationer och så intimt förknippat med det som borde vara det allra allra finaste; våra ömhetsuttryck. Jag är ju inte dummare än att jag fattar att snoppens betydelse i alla lägen är central, men det är också makten, och det är just det som gör mig så ledsen. På något vis.
Jag tror att vad jag egentligen ville skriva var att varenda tjej, flickunge, eller kvinna i det här landet har vuxit upp med pojkar, män, bröder, pojkvänner osv omkring sig. Det existerar ingen plats där man inte kan se könsrollerna, spelen och i vilken grad det påverkar, men också går att kontrollera sitt beteende, om man bara vill och är motiverad, om man är en snoppbärare. Vi vet att man kan och var gränsen för det går, och hur det funkar. Allihop. Så det där med att det skulle vara fullt så centralt och bortom all kontroll och vilja i alla lägen går liksom inte hem. Vi vet att snoppstorleken är en maktfaktor som påverkar självkänslan ändå in i styrelserummen, vi vet att man kan känna sig livrädd för att hon inte vill, och samtidigt livrädd för om hon vill och skamsen över alltihop på en gång. Och vi vet att man kan komma över allt det där inom rimliga gränser. Vi vet att man inte behöver varken känna sig mindre värd i förhållande till andra män eller ta ut sin frustration på sin kvinna, men att det också är vanligt att ändå känna så. Vi fattade antagligen på dagis redan, de flesta av oss. Vi vet att makt korrumperar och det är frestande att känna den ända in i sängkammaren.

Eller också vet vi inte, vad vet jag. Jag är ju bara en. Eller också var det den där gången jag som tonåring blev tryckt mot en vägg och bet personen i fråga, och vann, som jag lärde mig att sex och våld och makt hör ihop allihop, och jag vann. Jag behöll min makt. (Jag har senare läst att det bara är ca 1% av befolkningen som reagerar så i såna situationer, och att det påverkar hur man mår efteråt om man vinner) Kanske var det det som förstärkte min avsky för sex som handelsvara. Kanske var det för att jag mötte människor (även män) som tyckte ett nej alltid är ett giltigt svar i alla lägen, vilka som. Kanske är det därför jag vet att man inte alls behöver vara slav under sin snopp eller sina känslor, hur starka, hur ständigt närvarande de än är. Det finns alltid ett möjligt val, så länge man är den med makten i handen.

Sex är inte alltid ömt. Sex är inte alltid reproduktivt. Sex innehåller ofta ett maktspel även i de allra allra mest svenssonliknande situationerna: kanske är det för vad jag upplevde som tonåring, som gör att jag skiljer ut det ena från det andra, att humhum sällan känns som självklar utgång för mig. För att det ska kännas rent och ömsesidigt krävs ansträngning från bägge parter, tror jag. Och kanske en viss medvetenhet om att det kan vara på olika sätt.

Det var då världen kollapsade

Och jag insåg att jag aldrig skulle kunna räcka för en ensamståendeadoption. Och jag tänkte på barnen jag mötte i samband med jobbet och drabbades av tvivel kring om det var en bra idé, nu när mina egna förhoppningar aldrig skulle bli verkliga. Jag kände att jag behövde en ny plan, efter att hjärtat började skena den där eftermiddagen och jag drabbades av sån skuld och skam för att inte få ihop allt med det nya jobbet på heltid, stöttandet av anhöriga på fritiden, lyssnandet och den praktiska hjälpen och samtidigt min egen skrala ekonomi, oron för vad som skulle komma efetr vikariatet och ännu fler vänner som bröt kontakten efter att jag råkat nämna att jo, de planerna är fortfarande aktuella. En med utskällning, en med tystnad. Det spelar ingen roll. Jag är ensam och det blir för mycket. Så kommer det alltid vara. För mig finns bara arbete, precis som man fick lära som liten, inget annat var idé att prata om. Vill man ha vänner får man anpassa sig. Vill man ha släkt får man anpassa sig. Ibland bortom rimlighetens gräns, kan jag tycka. Och jag samlar ihop mig själv till en ny plan, till att börja våga tänka framåt igen. Det känns som en gång för många att rycka upp sig. En gång för mycket. Så många förluster, så många svek. Min ex köpte alltid röda rosor. Han kom aldrig ihåg. Att man lägger dem på kistan vid vissa begravningar av unga.

Men..
hursomhelst så kommer jag ju betala in årsavgiften till adoptionsorganisationen efter nyår. Jag tänker bara inte tala om det på väldigt väldigt länge. Med någon mer nu.