Fåfänga

Ett av mina återkommande svaga karaktärsdrag. Inte så att jag speglar mig mest hela tiden, men jag vill alltid så gärna vara omtyckt. Jag tar åt mig när jag hör det, och bygger min trygghet alltför mycket på att omge mig med människor som lovar att finnas där om det är nåt. Nu vet alla som levt en stund att världen inte fungerar så -en av de vanligaste saker som händer om man behöver hjälp vid tillfälle är att man nästan alltid är förvånad över var hjälpen kommer ifrån. Att omge sig med människor som lovar stötta om det är något är inget annat än fåfänga, det vet jag. Man måste också kunna stå stadigt i sig själv. Allt det där vet jag, men så fort jag blir trött vacklar jag, vill luta. Det har varit så många som ryckts bort så hastigt. Det gör mig otrygg. Men fåfänga är fåfänga, ord är ord, och återkommande ömsesidigt givande och tagande är just ömsesidigt beroende. Det gäller att skilja på det bara. Det är aldrig beroendet som är problemet, det är när maktbalansen i det är satt ur spel.

Fars dag

En dag full av måsten så länge jag kan minnas. En dag med plikt. Dottersdagen kan jag inte minnas fanns. Jag ska skicka ett sms. Det ska jag. Eller inte. Ibland trillar inte myntet ner om man inte får en reaktion, ibland är det bara att lägga ved på de dåliga mönstren. Är det elakt att inte upprätthålla ett spel ingen mår bra av? Jag vet att min pappa får presenter och god mat.

Jag stannar en stund vid det patriarkala som jag skrivit om förut, det där underförstådda enligt en del. En del lever så en del lever si. En del tycker deras liv är mer rätt, andra tycker alla är lika rätt. Jag hör till de senare, även om det ibland kostar på; jag har tex alltid haft svårt att förstå människor som ser andra enbart som könsvarelser, som potentiella partners. Själv skulle jag inte vilja ha en partner som inte också ser mig som vän och som yrkesmänniska, men det är jag det. Problematiken är väl när man inte är ärlig kring det, eller försöker pådyvla någon annan sin åsikt. När man försöker lösa svårigheter genom att ändra andra. Och där är vi på början. Jag ska höra av mig, och så är allt som vanligt. Likadant. Kanske kunde vi införa en ömsesidighetsdag? En dag när alla får synas och höras lika mycket? Eller en barnens dag -finns det?

…

Hemma idag

Funderar på om jag kanske borde byta bloggnamn, vad tycker ni? Trots allt trodde jag inte att bloggande skulle bli en långvarig vana när jag började, än mindre att en nattklubb i stockholm skulle ta samma namn, med följd att små stureplanare numera googlar sig in här glatt på fredagskvällarna i hopp om adress till drinkarna antar jag… Gissar att de som googlar på hela min adress dock tänkt sig till mig…

Jag saknar att hålla lilltjejen jag känner, hon som växer så fort, och jag längtar efter en tryggare lugnare värld, utan så mycket uppjagade människor. En värld där det fanns mer insikt att en inte hinner allt. Men jag vet att allt det där handlar om tillit och balans och den måste börja inifrån mig. Jag har dragit ut telefonen idag. Operationen gick bra. Inga kriser som jag inte borde kunna lita på att andra klarar på egen hand finns i sikte, just nu. Jag saknar bara en axel att sova mot en minut. Jag saknar kaminen jag bott med på ett par adresser; kylan värmen vedträna lukten luften kattens gosande ljudet av tystnad en penna som raspar allt det sinnliga som gör vila i sinnet när kroppen får utföra läkande sysslor. Men jag kan blunda. Och lyssna. Det här är mitt liv. Jag vill inte ah det på något annat vis. Jag vill inte ha ett annat liv. Jag bara önskar att det kunde börja blomma igen, som det alltid gör.

Den vackra tryggheten

Eftersom jag själv är en försiktig känslosjäl vet jag förstås att jag skulle vara omöjlig att umgås med om jag spelade ut mina känslor fritt, kanske tom för mig. Alltså; jag kan ju inte enbart känna efter och förvänta mig att andra ska vilja umgås dygnet runt när jag vill och sedan inte alls nästa vecka när jag vill va ifred. Känslorna måste man ju få ha, och även få agera ut, men kanske inte tvärsöver andra. Så känslig som jag är håller jag gärna på rutiner, ordning, respekt och avtal. Det ger mig dessutom trygghet; jag mår bra av det. Som sådan tråkmåns stör det mig enormt att det blivit så poppis att vara ”spontan”, fast då alltså spontan utifrån eget känsloliv. Alltså, visst det är väl jättekul när det händer att det funkar; jag är ofta spontan, men det blir ju ofta krångligt om man inte samtidigt också är förhandlingsbar. Om man absolut vill ha hela sin vilja igenom nu. Men också det kan fungera om man tycker det är fint med en stor umgängeskrets -då finns det väl oftast någon, om det inte spelar nån roll vem. Men personligen tycker jag nog mest det ger en känsla av att man forsceras ”åka med” i nån annans känsloliv, om nu människor man känt länge plötsligt får för sig att ”känna efter” mest hela tiden. För all del; känn efter, men kanske inte tvärs över mig, eller; om man känner sina känslor och sitt känsloliv borde man kunna förutse lite och kunna ge plats för ett känsloliv till. Men ibland blir det ju inte så. Det är sannerligen inte lätt att vara människa. Vi lär och går vidare. För ibland måste man ju det. Jag känner mig själv för väl för att tro att labilitet inpå mig nånsin kan funka. Jag har redan såna kära och alltför mycket känslor inuti mig. Inte aggressionshämmning(som till skillnad från temperament ibland innebär hämmning+okontrollerade utbrott, efter vilka omgivningen ofta får anpassa sig, medan temparament ofta inkluderar impulskontroll. Fast obs! Det är mina privata funderingar, när jag funderar på om det finns ett samband mellan bristande impulskontroll och hämning och/eller överdrivet kontrollbehov över andra.) heller; var och en måste kunna ta ansvar för sitt eget känsloliv; i det stora hela. Jag tror det hör till livet att lära sig det längs vägen, bit för bit; att se sin del och varken skylla ifrån sig eller låta sig köras över. Men det är ett hårt jobb.

Just nu har jag så lite trygghet runt mig att det emellanåt känns som om jag håller på att bli galen, men det man gör ensam kan man åtminstone se till att ha ordning på. Det mest påfrestande av det är över nu, och jag kan tänka på mig en stund, bara lite för sent. Bristen på någon som inte spelar ut hela sitt känsloregister tvärs över mig känns så stor just nu. Det också ska gå över.

till bloggisarna

Inga ord.

Bara superstronga Melody Kan hon så kan väl jag.

(För er som inte vet, så drabbades hon av en allvarlig olycka som nittonåring med parmanenta skador, och det var genom musiken hon fann en väg tillbaka. Fantastisk berättelse, fantastisk sångerska.)

Surprise :)

Jag har fått diplom nu! Härmed intygas att jag duger som jag är av Gud, Buddha och Kungen. Jättefint. Det är Sören som skickar från sin jättefina sida, OBS! även till skeptiker som jag som inte orkade (vågade) maila. Det finns mao hopp även för oss tillitslösa Gå genast dit, dom är jättefina, och nu ska jag vara glad resten av kvällen.

Natti natti.

Till er som lyssnar

Ibland tänker jag på det. Jag skriver för att orden inte vill vara kvar inuti, lite urvalt, men ändå. Många gånger färgas de av något jag vill säga till någon som stänger sina öron. Som ska återkomma om några veckor, när tid finns. För ett riktigt trevligt och långt samtal. Men det är sällan det jag vill ha, eller snarare. Jag är väl ledsen eller glad nu, inte på restaurang om några veckor. Själv är jag mer så att jag försöker ta det mesta så fort som möjligt, och försöker hålla det på en nivå så också jag orkar -vilket ibland innebär hej och två meningar. Men då har man iallafall sett den andra lite. Så fort man kan. Oftast räcker det. Att bara vara där räcker förvånansvärt långt. Men hur många gånger har jag inte varit med om just det att man pratar med någon annan, skriver till den som råkar vara där, kanhända färgas orden av det man ville säga till den som inte tar sig tid, men såsmåningom händer något i det nya mötet; orden börjar bli till den som lyssnar, och till sist är det inte ens den man trodde man längtade efter som man längtar efter.

Elvis

Apropå det synnerligen introverta draget i denna blogg; ja, den är i första hand till för mig…men ändå -det är faktiskt trevligt att ni läser.

Den svåra kärleken

För visst är det svårt ibland också, handen på hjärtat fast det samtidigt är lätt. Det är ju inte bara en vi älskar, för det första, om vi nu inte bor på en öde ö. Vi har så många; barn (om man har), familj, släkt, vänner och även om vi ofta är trötta, sura eller vad, så smyger de sig på, och vi bryr oss ofta i slutändan ändå. Kanhända. Och så ska vi hinna med -och inte göra en massa extra som för att släta över skulden vi känner för att vi inte hinner så mycket vi orkar, så när vi orkar vill vi gärna ladda upp lite extra, göra lite extra trevligt, och i samma ögonblik blir den andra kanske lite mindre synlig, får lite mindre plats för sin vilja, sina behov, det den tänkt skulle hända eller önskat prata om. Och i iver över att något har blivit bättre returnerar vi med att försöka göra något för den vi känner oss tacksamma emot. Något vi själva tänkt ut. Oftast längtar jag bara efter att få vara naken med andra numera. naken, som i utan förväntningar. Både dolda och uttalade.

Mera Jakob.

Det var för övrigt från Jakobs texter lilla tonåringen jag lärde mig mycket av min livsvisdom. Inte minst pojkars förhållande till Elloskatalogen

Och så var det det här med xxx sorterandet

Jag som jobbat på så många olika arbetsplatser, har då och då haft en hel del muslimska arbetskamrater. De vill jag ju inte förtala, även om jag kunnat utskilja vissa ofta återkommande drag. Tex är det det här med ramadan. Slutet på fastan avslutas ju med en julaftonsliknande fest (paket, god mat, kär familj å sånt där annorlunda) och nästan alla pratar om ramadan flera månader innan fastan börjar. I år ska de minsann fasta. Jodå. Och det gör också nästan alltid någon iallafall (resten ska året efter..) Tills de blir hungriga, vill säga, vilket brukar ta i de allra karaktärsstarkaste fallen en-två dagar. Sedan upptäcker man plötsligt att det skramlar utifrån köket fastän ingen av de som borde vara lunchhungriga är på plats, men tydligen är det så med ramadan och fläskkött att de reglerna gäller i första hand när man inte är så hungrig. Har jag lärt mig. Det är antagligen en fördom och jag har inget som helst statistiskt underlag; öppnar man tidningen verkar det ju som att alla går ikring i burka hela tiden. Men det var iallafall garanterat en fördom när mina muslimska kolleger försökte kränga privatimporterad sprit till mig och blev smått chockade över att jag var nykterist -jag var ju inte ens muslim! Ingen ordning, som det är när folk är som de är mest alltså. Men jag är inte dum -jag tycker det är viktigt att ingen kommer i kläm, faktiskt. I alla sammanhang. Men blir det inte ibland lite väl mycket när media hänvisar till alla muslimer som fundamentalistiskt ortodoxa? De är ju iallafall människor, de allra flesta, de också. Och vissa av de här muslimska tjejerna är faktiskt feminister. Trot eller ej. De är inte alla lika. De engagerar sig i kvinnofrågor de också, utifrån det som är speciellt för deras religion. Och de vill synas, de vill att deras frågor ska höras, iallafall har de jag jobbar med sagt så till mig. Vi måste väl ändå sluta sortera in människor i grupper, som ska ha särskild hänsyn pga av vilken grupp de är, och låta alla vara människor. Vi kan inte hålla på att censurera kulturen med hänsyn till att vi kan såra vissa muslimer, för om vi gör det sårar vi ändå i slutändan någon annan. Det är liksom livets villkor -alla kan inte alltid få sin vilja igenom samtidigt. Det borde man lärt sig på lekskolan. Jag har alltid haft en svaghet för att alliera mig med mina medsystrar..

Idag är Elisabet dagens inspiration.

”men hans pappa säger att dom har hämtat alla sina åsikter från far” är ett citat jag brukartänka på apropå sanning och rätt och fel, och det där med att man faktiskt kan ändra sig, om nån säger nåt smart, eller bara för att…

Jakob, såklart.

trött

Man blir lätt lite galen om man försöker hålla ihop en mer än ansträngd vardag med svar som emellanåt känns mer än noréninspirerade. Idags bästa svar var iallafall ”jamen ta lite ledigt då”, och det kom inte från min chef, eller för all del från någon som tyckte jag kunde ta ledigt från något annat måste. Nej, bara det helt vanliga: släpp allt annat, men gör det jag vill göra, så blir allt bra. Tja för dig då, vill man ju svara…