Äkta

Hur ärlig ska man vara? Hur mycket ska man berätta? Läste det här inlägget på Elin Grelssons blogg, som jag nyligen upptäckt, om en bisexuell kvinna, om hennes upplevelse om var , hur, när hon blev accepterad, och på vilka villkor. Jag kan känna igen mig i att som karaktärsstark kan du beviljas kanske en udda egenskap innan du blir klassad som excentrisk, unik, modig. Kanske vackra ord, men inte helt som alla andra. Finare, ja visst, kanske med ett stänk av avundsjuka, eller lite konstig. Såklart man väljer finare, mer kunnig, beläst kanhända. Modigare. Alla är inte sådär modiga. Nehej. Men ändå, längst inne finns hon ju, hon som bara vill vara som alla andra. Varken mer eller mindre. Respekterad på sina villkor likadant som alla andra. Jag har haft en tid när jag berättat mer om det nya i min värld för människor runt. Hur jag känner. Hur jag tycker. Numera. Det gör mig livrädd att förlora dem, men jag tror jag blir lyckligare av att försöka vara hela mig inför dem nära, även om det i vissa sammanhang aldrig går, just för att vi människor inte tillåts vara för mycket ifrån normen. Inte BÅDE femmis och feminist. Inte alltihop. Inte barnlängtande, singel OCH med en tro på kärleken. Det blir liiite för mycket. Jag hoppas ändå på, att det kommer finnas en plats för hela mig, iallafall bland dem nära; det har det ju gjort förr. Jag har berättat hur jag känner, och det gör mig fri, upprättad. Om det väcker känslor är det deras känslor.

Det känns bra att vara ärlig