Att vara någon
juni 18, 2009
Det är midsommar. Mina tankar går åt helt andra håll -det är inte lite jag har runt mig, vad gäller framtid, jobb, pengar, välbefinnande, mina näras välmående och annat som gör att fest nog är det sista jag har i huvut. Jag minns bra midsomrar -både med få och med många folk -alla inkluderar jordgubbar. Och jag minns dom när jag känt mig mer som en skugga, mer blandad med regnet än allt det yttre, till synes toppen jag haft runt mig -allt det där man vill ha; pojkvän, vänner, maten, t o m midsommarstång… Men det är inte det som gör det. Det är solen på insidan, och dess vara eller inte vara. Och jordgubbarna.
Det finns dom som går genom livet, litegrann med skygglappar, som inte orkar kan eller vill. Eller vet hur de ska göra. Så de gör inget. De väntar på att någon ska komma och ordna och hjälpa när man ser en som svimmar på gatan, något bråk eller nånting annat. Jag känner mig oftare som någon, som att man alltid borde försöka, hur än taffligt det blir -om man nu har chans att hjälpa. Att ringa på hjälp kan räcka vid ett gatubråk, eller bara stanna och se på. Det finns dom som väntar på någon och de som försöker vara någon. Tänk vad bra världen kunde vara om alla försökte vara någon. Särskilt under helgerna.
