Beroende

Och så hoppar jag snabbt vidare till just beroendet. Att inte kunna jämföra kärleken ett barn ger med en vuxens. Just det. Inte åt andra hållet. En vuxen kan alltid gå. Ett barn kan aldrig överge, eller överges. I särskilt svåra fall får andra vuxna träda in och avlasta, eller helt ta över ansvaret. Annars klarar de sig inte, de små. De är beroende. De har behov. Men även vuxna behöver, om än på en annan nivå. Vi vuxna kan alltid gå, om än teoretiskt. I stor trygghet och kärlek vågar man kanske både lita och luta sig mot; hämta styrka och kraft och öka sin kraft av att våga dela på orken. Att inte enbart våga behöva, utan att våga uttala att vi behöver. För det gör vi. Hur många ursäkter som än ges -omständigheter, påstådda oförutsedda katastrofer som ges som anledning till att det är ett undantagsfall, men där undantagsfallen kommer som på ett pärlband utifrån givet mönster. Och det gör ont i hjärtat att börja säga nej till att hjälpa, även om jag alltmer måste börja säga nej, till människor som inte vill säga att de behöver och därmed är beredda att ge. För när jag inte får behöva tillbaka, utan ombeds rycka upp mig, blir det för tungt för mig. Till sist blir det faktiskt så. En bit i taget.

sommar